Min kinesiska lillebror

Här i Kina är mitt liv oerhört bekvämt, åtminstone för tillfället. Just nu är jag ledig och går inte i skolan, och innan det när jag gick i skolan var det så slappt att det kändes som lov ändå. Detta innebär att jag knappt har någon form av press på mig, och varje dag är mer eller mindre min egen att forma. Jag har aldrig tidigare upplevt något sådant under så lång tid, fram tills nu har jag under hela mitt liv gått i skolan och därmed varje dag haft någon annan som satt dagsagendan åt mig. Nu kan jag förutom att äta mat och sova istället göra vad jag vill. Under första halvan av året hade jag eftermiddagarna lediga, och nu har jag sedan början av januari hela dagarna lediga. Alla de andra runt omkring mig är upptagna med sitt, de som ska gå i skolan går i skolan och de som ska arbeta arbetar (snart börjar alla andras lov också dock). I början kändes det väldigt ovant och lite jobbigt att ha så mycket tid. Den plötsliga brist på stimulans som blev när jag inte har något förbestämt att göra gjorde att det i början kändes väldigt tomt, och jag hade svårt att komma igång med något som inte gav mig direkt stimulans, det vill säga studera, skriva eller något annat som kräver lite mentalt lugn. Istället blev det mest att jag satt och slösurfade och spelade spel, något som ger mig direkt stimulans men saknar vidare mening. Allt eftersom att tiden har gått har jag däremot mer och mer lyckats ta kontrollen över mig själv och min tid. För tillfället känns det varken som att skolka (ledig med dåligt samvete) eller att vara helg/lov-ledig (förtjänad ledighet), jag är bara fri. Jag försöker njuta så mycket som möjligt av min nya situation, då jag är medveten om att detta är få under 65 förunnade. Särskilt påmind blir jag varje gång jag ser min kinesiska lillebror, kontrasten mellan våra liv är stor.

Min lillebror är en väldigt typisk kinesisk student. Han är tolv år gammal och går i en medelklasskola i centrala Shenzhen med inriktning på engelska (allt som innehåller orden ”英文 ying wen – engelska” och ”国际 guo ji – internationell” i Kina säljer). För honom, Zhao ChenSheng, kretsar i princip allt i livet kring skolan. På morgonen börjar skolan klockan 8:00, och då skolan ligger nära där vi bor räcker det att han går hemifrån ungefär 7:30. Han har lektioner fram till ungefär klockan 12, då han cyklar hem för att äta mat hemma tillsammans med pappa (och ibland mig), för att sedan sova en timme innan han cyklar tillbaka till skolan klockan 14. Skolan slutar klockan 17 ungefär, och han brukar komma hem 17:30. Så fort han kommer hem sätter han sig och börjar göra läxor, och förutom en timmes avbrott för middag sitter han nästan konstant och arbetar fram till klockan 9-10 då han går och lägger sig. Lärarna ger läxor över helger och lov, så även på helgerna spenderar han större delen av sin tid med att göra läxor. Vid matbordet brukar min mamma och lillebror diskutera skolan, min mamma brukar fråga lillebror hur han har haft det i skolan, och sedan diskuterar de hans läxor, eller något som min mamma anser att han borde lära sig. Min mamma vet att hon inte bör sätta krav på sin son att nå ett visst betyg, men det hindrar henne inte från att diskutera betyg. I skolan är betygen viktiga, efter varje prov sätts betygen upp som en lista på klassrumsväggen likt en poängtavla. Alla kan se vem som är bäst och vem som är sämst. Som följd av detta är alltid den första obligatoriska frågan som min mamma ställer när min lillebror pratar om någon ny klasskamrat vilka betyg denne har. Om klasskamraten i fråga har bra betyg brukar min mamma uppmuntra honom att vara mer tillsammans och prata mer med hen, om de har tur kanske hens inflytande bidra till att även min lillebrors betyg blir aningen högre. Min lillebror klagar dock inte, även han förstår att det är bra betyg och kunskap som gäller för att kunna få en trygg framtid. Om inte annat förstår han att det är vad som gäller för att få status och bekräftelse.

I skolan är den som har bäst betyg också den med högst status, den som alla vill bli (vän med). Min lillebror har berättat med suckande blickar om sin klasskamrat som är bäst i klassen. Han är en riktig 天才 tian cai – talang, när min lillebror behöver lägga 4-5 timmar varje dag på att göra läxor är hans kompis färdig på en timme. När han är färdig lägger han ut svaren på läxfrågorna på klassens QQ-grupp (ungefär som MSN) så att alla klasskamraterna kan se. Han är inte heller bara intelligent, enligt min lillebror är han dessutom snygg, är bra på basket och har en flickvän.  Han vågar trotsa auktoriteter, han lyssnar inte alltid på läraren och struntar ibland i att göra läxorna. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men i Kina är det verkligen inte okej att öppet ifrågasätta eller trotsa läraren. Han är med andra ord allt som räknas i kinesisk skola personifierad. Man kan ju alltid fråga vad som leder till det andra, men i Kina är nog mer regel än undantag att bra betyg leder till allt annat. Har du bäst betyg är du inte bara bäst på det i princip alla i din ålder spenderar större delen av sin vakna tid på, du kommer också att bli matad med beröm och uppmuntran från både dina lärare, din familj och andra föräldrar, det vill säga alla de auktoriteter du har runt om kring dig. Lägg till status bland klasskamraterna och en lagom dos av avundsjuka blickar, och du hamnar i en positiv spiral som leder till ett självförtroende som höjs över skyarna. Min lillebror har alltså väldigt direkta morötter för att studera, han tänker nog trots allt lika lite som de svenska tolvåringarna på vad han ska göra efter universitetet. Att bli klassens 学霸 xue ba – studiemästare, är däremot en dröm som både är konkret och ligger nära i tid.

Om det skulle vara så att morötterna trots allt inte är stora och saftiga nog för att motivera honom till en hel uppväxt vid studiebänken finns det såklart gott om piskor också. Kanske ännu mer drivande än drömmen om att bli bäst är nog rädslan att misslyckas. Precis som att det blir solklart vem som är bäst när provresultaten sätts upp på väggen blir det också lika tydligt vem som är sämst. Generellt sätt är det inte okej att vara sämst, i alla fall inte för föräldrarna, lärarna eller samhället utanför. Lärarnas auktoritet i Kina är inte enbart på grundad på deras respekt och djupa kunskap, utan även på grund av att de är beredda att ge kritik på ett annat sätt än i Sverige. Från min egen erfarenhet (det kinesiska gymnasiet och universitet) har jag upplevt att lärarna kritiserar mer direkt och mindre konstruktivt än i Sverige. På gymnasiet fick eleverna ett antal omgångar av vad som i Sverige skulle klassas som utskällningar, där även enskilda elevers misstag utpekades. På universitet var mina kinesiska lärare inte rädda för att öppet för klassen skälla ut och kritisera enskilda personer som inte gjort läxorna eller halkat efter. Det är något som inte händer i Sverige, där får man kritiken privat och i mindre mängder. Om inte min lillebror själv förstår gör föräldrarna det, i ett land där skillnaderna mellan människor är så stora som i Kina kan en universitetsutbildning för många vara avgörande mellan att sopa gatan och leva i ett skjul eller att jobba på kontor och bo i en fin lägenhet resten av ditt liv. Därför är kraven från föräldrarna också höga, och om min lillebror inte vill studera själv kommer hans föräldrar antagligen se till att han gör det ändå.

Trots att min lillebror vid 12 års ålder redan måste jobba så hårt kommer studietempot gradvis att fortsätta öka ända upp till trean i gymnasiet, då det är dags för intagningsprovet till universitetet, 高考 gao kao. Har du (eller dina föräldrar) målet inställt på ett bra universitet, vilket de flesta av studenterna verkar ha, är det bara att säga adjö till 8 timmars sömn och eventuella fritidsintressen (om du mot förmodan skulle ha några sådana). Jag minns fortfarande första dagen då jag kom hit till Shenzhen och satt i bilen tillsammans med min familj på väg hem till deras hem. Jag frågade min lillebror vad han hade för fritidsintressen, och han tittade frågande på mig och funderade länge innan han svarade. Han gillade att måla och att läsa. Då trodde jag att han inte riktigt förstod vad jag sa, men nu förstår jag att det nog var så att han egentligen inte hade några direkta fritidsintressen. Jag har sedan jag kom hit aldrig sett honom måla, och bara någon enstaka gång sett honom läsa något som inte har med skolan att göra. Han har helt enkelt inte tid. Om han ska komma in på ett av de bättre universiteten är konkurrensen brutal. Det krävs inte bara att han är intelligent, utan att han mer eller mindre viger sitt liv åt att studera, i alla fall under de sista åren i grundskolan och gymnasiet.  Detta mål tillhör som sagt inte bara min lillebror, utan större delen av studenterna. Därför är min lillebror inte bara ett sjukt undantag, utan normen i Kina.

3 thoughts on “Min kinesiska lillebror

  1. Det låter ju verkligen inte så roligt, men finns det verkligen inte några ”luckor”, att ägna sig åt sport och exempelvis musik och målning? Eller görs det inom ramen för skolan?

    • Jodå, visst finns det luckor då och då. De är dock inte så många, och det är vanligt att eleverna vid dessa hål sätts (på föräldrarnas initiativ) att studera extra engelska eller ta pianolektioner eller något liknande. Jag vet inte hur det är med musik i skolan, men så vitt jag har hört är målning mestadels fokus att kopiera läraren och lära sig tekniker, inte kreativt skapande.

  2. Haha njut av din tid som ”pensionär” nu då!

    Herregud vilket system och vilka normer, är väldigt glad över att gå i svensk skola…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>