Kinesiska

Nu kände jag att det var dags att berätta lite om vad jag sysslar mest med här, alltså att lära mig kinesiska.

Kinesiska, eller mandarin, är ett urgammalt och oerhört fascinerande språk. Det är som ni säkert vet världens mest talade språk. Innan jag bestämde mig för att studera kinesiska visste jag i princip ingenting om språket, mer än att de använder tecken och att det verkar svårt, så därför tänkte jag börja med grunderna. Kinesiska använder som sagt tecken för att skriva och läsa. Varje tecken representerar en stavelse, och genom att låta ett tecken stå för sig självt eller kombinera olika tecken bildar man ord. För att beskriva tecknens uttal finns ett system som kallas pinyin, där ”översätts” tecknen till samma alfabet som vi använder.  Exempelvis blir 爸爸 till ”ba ba” (betyder pappa), en mening kan omvandlas från 我喜欢我爸爸till ”wo xi huan wo ba ba” (jag gillar min pappa). Nu undrar du kanske varför man måste använda tecken om det går att skriva kinesiska med vanliga bokstäver. Det beror på att kinesiska är ett ett tonalt språk, samma stavelse med olika betoningar har (helt) olika betydelser. Varje stavelse har fyra olika sätt att uttalas.

Exempel:

妈, mā = mamma
麻, má = hampa
马, mǎ = häst
骂, mà = att skälla (på någon)

Detta kanske inte låter allt för farligt, men det största problemet är att det finns mängder av ord som uttalas precis likadant (samma stavelse och ton), men som har helt olika betydelse.  Till exempel sökte jag på min mobila ordbok för ord som uttalas ”shi”, och kom snabbt upp i 70+ olika betydelser (som måste samsas om fyra uttal).

Exempel:

- shì  = att vara

– shì = affär/fråga

– shì = epok

– shì = stad

– shì = att titta på/inspektera

Dessa exempels uttal är precis likadant (inte som tomten och tomten alltså), och om du tänker att det finns gott om sådana här exempel inser du snart att tecknen därför mer eller mindre är nödvändiga för att kunna skriva, i alla fall när man skriver i mer formella sammanhang och använder ord som inte är så vanliga. När man pratar är samtidigt sällan som det blir missförstånd på grund av ord som uttalas lika, kanske beroende på att man oftast kan förstå utifrån sammanhanget.

Med så många tecken, hur kan kineserna skriva på datorn och mobilen? De använder pinyin, det latinska alfabetet för att skriva uttalet för tecknet, och sedan får de välja mellan de tecken som finns för just det uttalet. Kinesernas tangentbord ser alltså exakt likadana ut som våra. Ungefär så här ser det ut när man jag skriver kinesiska, först skriver jag in uttalet, och sedan väljer jag tecken med hjälp av siffrorna.

Visst går det att lära sig kinesiska utan att lära sig tecknen (mindre barn kan inte skriva eller läsa, men däremot prata flytande kinesiska), men det känns ganska onödigt. Detta innebär enligt mig den största utmaningen med att lära sig kinesiska, nämligen att lära sig tecknen. För att kunna läsa något vettigt på kinesiska krävs att du har ett ordförråd på åtminstone 3000+ ord (kanske 1700~ tecken). Vill du ha lite flyt dessutom så krävs det nog mer än så. Jag vill inte avskräcka er allt för mycket från att lära sig kinesiska, men upp till den nivån är det helt ärligt ganska trist att pyssla med textdelen av kinesiskan. Det gäller bara att nöta sig igenom grunderna så snabbt som möjligt för att sedan kunna börja använda språket till något mer än att läsa dialoger i textboken och sagor för 6-åringar. Jag har precis börjat nosa på den gränsen där jag börjar kunna använda kinesiskan till att faktiskt läsa något vettigt, så jag börjar se ljuset i tunneln, även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig. Hur lång tid och hur mycket energi det tar att plöja sig genom grunderna beror helt på vilka metoder du använder, och kring detta har jag många åsikter. Standard (de flesta andra utlänningar jag träffat som lär sig kinesiska) verkar tyvärr vara att folk inte har någon aning om hur man lär sig kinesiska, och som följd spenderar 1-2 år på kinesiskautbidningen här bara för att lära sig grunderna. Hur man lär sig kinesiska skulle jag visserligen kunna ägna en egen blogg åt, och ni som läser detta har antagligen inget intresse av att lära er kinesiska, så jag sparar resten av detaljerna till någon annan gång (är det någon som är intresserad är det bara att höra av sig dock!).

Det svåraste med kinesiskan för mig är alltså att lära sig tecknen, vilket också innebär att min vokabulär oftast är flaskhalsen i kommunikationen. Andra delar, så som grammatik och uttal, har inte varit några större problem, och inte något som jag behövt ”studera”. I början var det såklart svårt att göra sig förstådd då jag inte riktigt hade övat mig på att göra meningar innan, utan mest bara kunde massa ord. Men genom att bara prata så gott jag kan och experimentera mig fram med uttal och meningar så har det gått bättre och bättre. Trots att jag har långt kvar till korrekt uttal och meningsuppbyggnad är det sällan som uttalet och grammatiken hindrar mig från att bli förstådd numera, så det är roligt!

Att lära sig kinesiska är både upp och ner. Ibland känns det som att jag inte förstår någonting, och att det är helt omöjligt att nå någon vettig nivå med det här språket. Samtidigt kan jag ibland bli helt sprallig av att jag kan prata, och det känns som att språket bara flyter ur munnen som om jag gjort det här ända sedan födseln. Det är hur som helst väldigt roligt att prata, så jag gör det gärna och ofta nu när jag är här!

Snart kanske ni kan få lite bättre exempel på hur det egentligen går med kommunikationen….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>