Kinesiskan efter drygt 3 månader

Clara-Cecilia! Både för att visa lite hur det låter när jag pratar kinesiska och för att senare själv kunna jämföra lite så har jag nu filmat lite när jag pratar kinesiska med min värdmamma. Klippet är helt oförberett och oklippt, så det är ganska rörigt…

GLÖM INTE ATT AKTIVERA UNDERTEXTER!!! (Det gör du nere i högra hörnet i rutan)

 

Kinesiska

Nu kände jag att det var dags att berätta lite om vad jag sysslar mest med här, alltså att lära mig kinesiska.

Kinesiska, eller mandarin, är ett urgammalt och oerhört fascinerande språk. Det är som ni säkert vet världens mest talade språk. Innan jag bestämde mig för att studera kinesiska visste jag i princip ingenting om språket, mer än att de använder tecken och att det verkar svårt, så därför tänkte jag börja med grunderna. Kinesiska använder som sagt tecken för att skriva och läsa. Varje tecken representerar en stavelse, och genom att låta ett tecken stå för sig självt eller kombinera olika tecken bildar man ord. För att beskriva tecknens uttal finns ett system som kallas pinyin, där ”översätts” tecknen till samma alfabet som vi använder.  Exempelvis blir 爸爸 till ”ba ba” (betyder pappa), en mening kan omvandlas från 我喜欢我爸爸till ”wo xi huan wo ba ba” (jag gillar min pappa). Nu undrar du kanske varför man måste använda tecken om det går att skriva kinesiska med vanliga bokstäver. Det beror på att kinesiska är ett ett tonalt språk, samma stavelse med olika betoningar har (helt) olika betydelser. Varje stavelse har fyra olika sätt att uttalas.

Exempel:

妈, mā = mamma
麻, má = hampa
马, mǎ = häst
骂, mà = att skälla (på någon)

Detta kanske inte låter allt för farligt, men det största problemet är att det finns mängder av ord som uttalas precis likadant (samma stavelse och ton), men som har helt olika betydelse.  Till exempel sökte jag på min mobila ordbok för ord som uttalas ”shi”, och kom snabbt upp i 70+ olika betydelser (som måste samsas om fyra uttal).

Exempel:

- shì  = att vara

– shì = affär/fråga

– shì = epok

– shì = stad

– shì = att titta på/inspektera

Dessa exempels uttal är precis likadant (inte som tomten och tomten alltså), och om du tänker att det finns gott om sådana här exempel inser du snart att tecknen därför mer eller mindre är nödvändiga för att kunna skriva, i alla fall när man skriver i mer formella sammanhang och använder ord som inte är så vanliga. När man pratar är samtidigt sällan som det blir missförstånd på grund av ord som uttalas lika, kanske beroende på att man oftast kan förstå utifrån sammanhanget.

Med så många tecken, hur kan kineserna skriva på datorn och mobilen? De använder pinyin, det latinska alfabetet för att skriva uttalet för tecknet, och sedan får de välja mellan de tecken som finns för just det uttalet. Kinesernas tangentbord ser alltså exakt likadana ut som våra. Ungefär så här ser det ut när man jag skriver kinesiska, först skriver jag in uttalet, och sedan väljer jag tecken med hjälp av siffrorna.

Visst går det att lära sig kinesiska utan att lära sig tecknen (mindre barn kan inte skriva eller läsa, men däremot prata flytande kinesiska), men det känns ganska onödigt. Detta innebär enligt mig den största utmaningen med att lära sig kinesiska, nämligen att lära sig tecknen. För att kunna läsa något vettigt på kinesiska krävs att du har ett ordförråd på åtminstone 3000+ ord (kanske 1700~ tecken). Vill du ha lite flyt dessutom så krävs det nog mer än så. Jag vill inte avskräcka er allt för mycket från att lära sig kinesiska, men upp till den nivån är det helt ärligt ganska trist att pyssla med textdelen av kinesiskan. Det gäller bara att nöta sig igenom grunderna så snabbt som möjligt för att sedan kunna börja använda språket till något mer än att läsa dialoger i textboken och sagor för 6-åringar. Jag har precis börjat nosa på den gränsen där jag börjar kunna använda kinesiskan till att faktiskt läsa något vettigt, så jag börjar se ljuset i tunneln, även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig. Hur lång tid och hur mycket energi det tar att plöja sig genom grunderna beror helt på vilka metoder du använder, och kring detta har jag många åsikter. Standard (de flesta andra utlänningar jag träffat som lär sig kinesiska) verkar tyvärr vara att folk inte har någon aning om hur man lär sig kinesiska, och som följd spenderar 1-2 år på kinesiskautbidningen här bara för att lära sig grunderna. Hur man lär sig kinesiska skulle jag visserligen kunna ägna en egen blogg åt, och ni som läser detta har antagligen inget intresse av att lära er kinesiska, så jag sparar resten av detaljerna till någon annan gång (är det någon som är intresserad är det bara att höra av sig dock!).

Det svåraste med kinesiskan för mig är alltså att lära sig tecknen, vilket också innebär att min vokabulär oftast är flaskhalsen i kommunikationen. Andra delar, så som grammatik och uttal, har inte varit några större problem, och inte något som jag behövt ”studera”. I början var det såklart svårt att göra sig förstådd då jag inte riktigt hade övat mig på att göra meningar innan, utan mest bara kunde massa ord. Men genom att bara prata så gott jag kan och experimentera mig fram med uttal och meningar så har det gått bättre och bättre. Trots att jag har långt kvar till korrekt uttal och meningsuppbyggnad är det sällan som uttalet och grammatiken hindrar mig från att bli förstådd numera, så det är roligt!

Att lära sig kinesiska är både upp och ner. Ibland känns det som att jag inte förstår någonting, och att det är helt omöjligt att nå någon vettig nivå med det här språket. Samtidigt kan jag ibland bli helt sprallig av att jag kan prata, och det känns som att språket bara flyter ur munnen som om jag gjort det här ända sedan födseln. Det är hur som helst väldigt roligt att prata, så jag gör det gärna och ofta nu när jag är här!

Snart kanske ni kan få lite bättre exempel på hur det egentligen går med kommunikationen….

Två dagar på 高中

Nu har jag under ett tag funderat på att byta från universitetet i Kina till en vanlig gymnasieklass. Jag tror att det skulle vara bättre av flera anledningar, och därför fick jag möjligheten att testa att gå i en vanlig skola i två dagar. Det var minst sagt en annorlunda upplevelse, och jag kände därför att jag måste berätta lite.

Skolan jag gick till var en helt vanlig gymnasieskola (eller ”gaozhong” ) med elever mellan 15 till 18 år. Jag hamnade i årskurs ett. Skolan börjar klockan 7.40 med en tjugo minuters (?) läsning. Kl 8.00 började något som liknade nationalsången dåna i högtalarna, och alla skolans 1300 elever måste marschera ut på skolans fotbollsplan och ställa upp sig i fina led. Till hurtig marschmusik och den kinesiska flaggan gör de sedan morgongymnastik i ungefär 10 minuter innan de marscherar in igen för att börja dagens lektioner. Vissa lärare (inte alla) började lektionen med att be alla eleverna ställa sig upp, buga och i kör hälsa läraren med ”laoshi hao” (ungefär ”god dag läraren”). Första lektionen var fysik, och läraren (som talade som om det vore 300 pers i klassrummet istället för 30) började lektionen med att skälla ut klassen för att de hade gjort läxorna dåligt. När han sedan lämnade tillbaka läxorna läste han högt upp de 10 bästa i klassen, och varje elev fick var och en resa sig upp och gå fram till katedern för att hämta sitt läxblad. Detta verkade gälla för alla lärare, och ibland applåderades det när någon hade fått riktigt bra poäng. Lektionen bestod sedan av att läraren skrev upp problem på tavlan och lät sedan eleverna lösa dem. När han tyckte att det gick för långsamt berättade han gärna för klassen ”Ni är alldeleds för dåliga, er parallellklass löste detta på ett kick, kom igen nu, tänk lite!!!!!” När någon tillslut kom på något svar fick de antingen ställa sig upp och svara (eleverna måste alltid ställa sig upp när de ska svara på frågor) eller traska fram till tavlan och skriva ner svaret. Det var faktiskt bara fysiklektionen som eleverna fick göra lite mer själva, resten av lektionerna var det enbart läraren som pratade och eleverna som lyssnade. Efter varje lektion gav läraren läxor, och läxorna verkade nästan alltid vara till nästa lektion (oftast dagen därpå). Förutom engelska, fysiken och samhällskunskapen var det i princip helt kört för mig att förstå. Fysiken gick att förstå någorlunda eftersom att de också använder SI-enheter (dock uttalades det mesta ganska muppat, x uttalas inte ”äks”, utan ”ägg-ks” på kinesiska). Samhällskunskapen gick också helt okej eftersom att sakerna var lite mer vardagliga och därmed inte behövde så avancerat ordförråd. Engelskan hade jag förväntat mig att den skulle gå som en dans (då min engelska var mycket bättre än mina klasskamraters), men den var mycket krångligare än väntat. Läraren pratade kanske 95% av lektionen kinesiska, och den lilla engelska som hon pratade var när hon läste enstaka ord eller meningar. Eleverna verkade inte behöva säga mycket, läraren stod bara och lärde ut gramatikregler och raddade upp exempel efter exempel. Då och då var någon tvungen att ställa sig upp och försöka få ur sig en korrekt mening för att visa att de förstått vad läraren nyss sagt. Oftast gick det inte något vidare, och det var sällan som någon ställde sig upp frivilligt. Trots att jag redan kunde allt lyckades inte jag heller förstå vad det var för regler som läraren försökte lära ut, så inte undra på varför det bara blir korvmoj när kineserna försöker prata engelska. Jag ska inte bli allt för vild med mina slutsatser efter bara två dagar, men det kan ju ha något med metoden att göra när de trots att de lägger ner så mycket tid och energi på att studera, ändå inte verkar lära sig något vidare.

Mitt på dagen har de ungefär två timmars lunchrast. Denna skolan verkade inte ha någon matsal, utan eleverna fick små köpa små matlådor som de satt och åt vid bänken. Efter det gick de flesta och sov i någon timme. Ja, i princip varje elev har egen säng då de bor på skolan under veckodagarna. I och med att de har kvällslektioner, samt extrema mängder läxor, har de helt enkelt inte tid att gå hem på kvällen. Skolan är dessutom låst under större delen av dagen, det är bara under en period på morgonen, mitt på dagen och sedan på kvällen som dörrarna är öppna, annars är det stängt och står vakter som vaktar porten. Jag fick hålla en presentation för dem på engelska om Sverige, och de största ”wow!”-et kom därav när jag visade bild på Globala och berättade om vilka tider vi går i skolan, samt att skolmaten är gratis. Jag behövde dock inte gå på kvällslektionerna, så jag kunde gå hem vid kl 17 ungefär.

De flesta av eleverna I klassen var oerhört nyfikna och ville gärna prata med mig och ställa frågor. Jag tror också att jag lade till minst halva klassen på Kina-facebook, där var det många som inte vågade gå fram till mig och prata som ställde frågor. Många tog bilder (dock oftast ur skumma vinklar utan att fråga), och en del verkade visa sitt gillande genom att ge mig olika sorters mat (korv, fruktröra, sojamjölk, kakor, sjögräs, mm.). När jag var ute på skolgården och spelade badminton samlades en stor grupp människor runt mig och bara stirrade och fotade. Det var ungefär som om det hade landat ett UFO på skolgården. Men visst, när det kommer en lång blond kille i vanliga kläder till en skola där varenda en bär blå pyjamas, har gul hy (ja, kineserna säger faktiskt själva att de har gult skinn), svart hår och är ganska kort, är det klart att det är lite spännande. Efter andra dagen var det en 7-8 stycken elever som ville följa mig på vägen hem, och två av dem frågade om jag hade flickvän och om jag ville bli tillsammans med dem. Jag kunde ju inte låta bli att bli lite smickrad, men jag tackade vänligt men bestämt nej.

Trots att jag gärna skulle vilja gå tillbaka till skolan och få lära känna den kinesiska skolan och de kinesiska eleverna lite till, var jag ganska nöjd efter två dagar. Nu känner jag mig riktigt privilegierad att få vara född i Sverige, och att få gå på Globala Gymnasiet.

Förövrigt har jag hur mycket saker som helst att berätta om, så jag ska försöka skärpa mig lite och lägga upp lite fler inlägg nu!