Resa i Guangdong

Förra veckan var det nationaldag, vilket innebär att hela nationen är ledig en vecka. Bortsett från att det hängde kinesiska flaggor och banderoller överallt verkade det dock vara precis som vanligt, ungefär som nationaldagen i Sverige. Min mamma sa att nationaldagens främsta syfte var att ge folket ledigt så att de får tid att gå och handla och sätta sprätt på sina pengar. I familjen tog vi därför tillfället i akt att ge oss ut och resa lite. Tillsammans med min mammas systers familj åkte vi bil till Guangdongs (provinsen jag bor i) norra delar, för att hälsa på mammas systers mans föräldrar. Staden som de bodde i var relativt liten och kan med Kina-mått nog nästan kallas för större by.

Här kommer lite bilder från resan:

DSC00299 DSC00303 DSC00304

Middag ^

DSC00315 DSC00318 DSC00324 DSC00337 DSC00338 DSC00339 DSC00350 DSC00360 DSC00367 DSC00371 DSC00378 DSC00391

Rakt genom staden gick en fyrfilig aveny, trots att det knappt fanns några bilar.

 

DSC00392 DSC00394 DSC00396

Utanför muren till bostadsområdet där vi bodde.

 

 

 

DSC00399

Mat

Jag vet inte riktigt varför, men som jag har nämnt tidigare har maten på de svenska kinarestaurangerna oftast inte så mycket att göra med den mat som faktiskt äts i Kina. Vad jag kan minnas är maten på kinarestaurangerna oftast olika varianter av kyckling, ris och soja. Möjligtvis kan du få äta en pekinganka om de mot förmodan har glömt någon djupt ner i frysboxen. Visst är det för det mesta gott och så, men om man är nyfiken på vad kineserna själva kallar kinesisk mat kan jag nu säga att de svenska restaurangerna lämnar mycket övrigt att önska.

Trots att den vardagliga maten i början kändes oerhört exotisk och avancerad är den egentligen inte så komplicerad och svårtillagad, utan baseras bara på andra råvaror och kryddor än vad jag är van vid i Sverige. Potatis och pasta används mycket mer sparsamt här, och är istället ersatt av (95%) ris och (5%) nudlar (förhållandet mellan ris och nudlar varierar från plats till plats i Kina). Den enda potatis som jag äter här är skivad stekt potatis till frukost då och då. Till riset/nudlarna serveras istället för kikärtor och lax (eller vad ni nu äter) kött, kött, kött, tofu och kanske lite fisk. Kineserna fullkomligt älskar att äta kött, och det serveras därav mängder av kött överallt. Det är inte ovanligt att av fem olika rätter på bordet är tre olika varianter av kött (de andra två brukar vara kinesiskt kål eller kinesisk broccoli och ris). Det verkar inte finnas några direkta gränser, det har hänt flera gånger att jag blivit bjuden på olika sorters kakor eller bröd som sett goda och aptitliga ut på utsidan, men sedan upptäckt till min besvikelse att de var fyllda av fläsk eller något annat köttigt på insidan. Som tur är verkar de i alla fall ta vara bättre på köttet än vad vi gör i Sverige, de äter mer än bara filéerna helt enkelt. När de äter kyckling sitter de tålmodigt och jobbar sig genom varenda knöl och ätbart organ, ibland steker de fötterna och äter som snacks också. Även om det kanske inte är ”Wow, vilken smaksensation!” så vet de hur man tillagar sakerna, och det smakar därmed för det mesta bra. Till allt detta kött serveras oftast grönsaker och soppa. Grönsakerna består för det mesta av kinesisk kål eller kinesisk broccoli, ibland en stekt potatis eller olika varianter av gurka (alltså olika gurksorter) och bambu. Nästan alla grönsaker är stekta i olja. Till maten dricker man inte vatten, det är antingen te eller soppa som gäller. Soppan brukar vara en ganska trist oljig historia (i Sverige skulle vi kalla det buljong), som min familj trots det lägger mycket vikt vid. Min värdpappa är noga vid att vid varje måltid utbrista: Mmm, vad god soppan var idag! Som tur är gillar de också att dricka te, och det är ofta ganska gott. Dock bör nog översättningen av te från kinesiska till svenska bli tevatten, snarare än te. På restaurangerna blir man ofta serverad en stor kanna te som förutom att drickas även används till att diska tallrikarna innan man äter och att tvätta händerna. Varje måltid går till så att varje person har en skål ris och sedan gemensamma rätter som man plockar från (med sina egna ätpinnar, ja usch!). När man har ätit färdigt reser man sig från matbordet och berättar att man är riktigt mätt, sedan går man och lägger sig någonstans och smälter maten.  Desto högre ljudnivå desto bättre anser kineserna, och gör därmed så gott de kan för att prata, skratta, rapa och surpla så högt som möjligt medans de äter. På grund av detta kan kinesiska restauranger ibland påminna mer om fotbollsmatch än middagsbjudning enligt mig.

Egentligen går det inte riktigt att beskriva maten så mycket mer detaljerat än så här utan att jag bara börjar rabbla olika namn på kryddor, grönsaker och rätter som jag själv inte hade någon aning om att de fanns för några månader sedan. Jag har insett varför jag innan jag kom hit utan större framgång försökte lista ut vad de äter för något i Kina, det finns helt enkelt så många annorlunda smaker och råvaror här att det är jättesvårt att förklara för en svensk vad man äter, vi har inget att jämföra med. Exempelvis kan jag inte komma på något i det svenska köket som påminner om bittergurka förutom kaffesump, och det känns inte riktigt som något rättvist att jämföra denna spännande grönsak som jag numera äter varje vecka (ofta till frukost) med.

Vad jag däremot kan säga som är lättare att beskriva är att kinesisk mat inte är anpassad efter den livsstil som de flesta stadskineser har idag. Även om maten här i södra Kina inte verkar vara lika extrem som i Beijing är trenden fortfarande genomgående, så gott som varenda måltid är (med svenska mått mätt) dränkt i olja och salt. Kombinerat med de oerhörda mängder kött som de stoppar i sig är det knappast hälsosamt om man inte står på ett risfält 10 timmar om dagen, vilket det inte är så många som gör idag i Shenzhen eller Beijing. Trots att kineserna dessutom inte verkar hålla på med någon regelbunden fysisk aktivitet överhuvudtaget (ungefär 10% av kineserna pysslar med regelbunden motion) är de fortfarande överlag smala. Detta har förbryllat mig länge, och det var först för några dagar sedan som jag tror mig kan ha hittat svaret på gåtan. Tydligen har asiater högre andel kroppsfett i förhållande till BMI än vad resten av världen har, och därav kan de äta ganska mycket utan gå upp allt för mycket i vikt. Det verkar dock inte som att de undviker riskerna med att äta mycket och ohälsosamt, istället utvecklar de riskerna som övervikt medför vid lägre BMI istället, åtminstone diabetes i alla fall. Under den slanka ytan döljer sig alltså en mer eller mindre enorm hälsokris: Läs denna SvD-artikel!

Som tur är så verkar min familj vara ganska medvetna om detta och serverar för det mesta lite hälsosammare mat än vad jag ätit hos andra familjer och ute på restauranger. För att få en bild av vad maten är kommer här bilder på den mat som jag äter under ungefär en vecka:

DSC00095 DSC00103

DSC00106 DSC00109 DSC00113 DSC00114 DSC00131 DSC00136 DSC00147 DSC00187 DSC00194 DSC00201 DSC00202 DSC00203 DSC00204 DSC00206

Vanlig frukost (ovan)

DSC00207 DSC00208 DSC00217 DSC00252 DSC00296 DSC00297 DSC00312

Kineserna älskar 热闹 (re nao), desto mer desto bättre

DSC00313 DSC00343 DSC00346

Kinesiskt bordsskick

DSC00403 DSC00405