Tre veckor i Shenzhen

Nu har jag varit i Shenzhen i precis tre veckor, oj vad tiden går fort! Jag börjar vänja mig mer och mer vid det vardagliga livet här och allt vad det innebär. Egentligen har jag fullt upp med saker att göra hela tiden, så nu snor jag lite studietid för att skriva det här blogginlägget.

Shenzhen som stad är oerhört fascinerande. De första dagarna här gick jag i princip runt med öppen mun och bara gapade över stadens utseende. Shenzhen skiljer sig från i princip alla andra städer i Kina i och med att staden bara är lite drygt 30 år gammal. I början på 80-talet var Shenzhen en mindre fiskeby ute på landsbygden, men sedan området blev landets första ekonomiska frizon, ett område där landets ledare kunde experimentera med olika ekonomiska reformer, har staden exploderat. Idag bor här ungefär 13 miljoner invånare och stadslandskapet består nästan enbart av ungefär 30 våningar eller högre nybyggda hus. Till skillnad från Beijing så böljar stadslandskapet också av grönt, och förutom alla de välskötta parkerna och dekorationen längs gatorna finns här också ett antal berg mitt i staden med skog som ännu inte exploaterats (som jag också bor precis bredvid!). Tyvärr lämpar sig inte skogen här för orientering, det är typ regnskog som bitvis kräver machete för att ta sig genom, och så finns det gott om stora färgglada spindlar och andra typer man inte vill trampa på. I och med att Shenzhen ligger vid havet är klimatet här oerhört fuktigt, och kombinerat med temperaturer kring 30-33 på dagarna och 26-29 om nätterna gör det att du blir svettig/blöt av att bara gå ut och promenera. Det kanske låter lockande från Sverige, men jag har inte riktigt vant mig vid det än och anser nog fortfarande att 15 grader och långbyxor är snäppet behagligare.

Värdfamiljen som jag har hamnat hos har hittills varit toppen. Familjen består av en mamma som är 30-någonting, en pappa som är 40-någonting, en son som är 12, och nu även en svensk snubbe. Båda föräldrarna verkar ha ganska anonyma kontorsjobb och istället lägga sin energi på familjen och deras son. För mig är det bra, det innebär att de bemödar sig att laga ordentlig mat varje dag till varje måltid, de hjälper hela tiden sin son med läxor (och nu även mig), och de verkar gilla att bara generellt spendera tid tillsammans och hitta på saker utomhus. Sonen kan prata en del engelska men vågar däremot inte öppna munnen så mycket, och föräldrarnas engelska består av hello, goodbye och lite enstaka ord de plockat upp här och var. Detta är såklart perfekt för mig då så gott som all kommunikation hittills skett på kinesiska. Om det är något viktigt eller klurigt som jag gärna vill uttrycka har jag min STS-person här som är engelskalärare på universitetet som har agerat tolk. Hittills har han hjälpt mig att övertala familjen att skaffa wi-fi samt att besöka sjukhuset, resten har gått bra på kinesiska. I och med språkbarriären är det svårt att klura ut vilka det är som jag bor med helt nu i början, vi lär känna varandra mer och mer allt eftersom.

På dagarna, eller kl 8.30 till 12.00 närmare bestämt, har jag kinesiskalektioner på universitetet. Från början var det tänkt att jag skulle gå i en vanlig kinesisk klass, men människorna på STS (organisationen som jag åkt hit med) rekommenderade mig starkt att välja något annat istället då det inte är så givande att gå sista året på kinesiska gymnasiet utan att direkt kunna någon kinesiska. Dels skulle jag inte förstå någonting av lektionerna, sedan skulle mina klasskamrater inte ha tid att umgås heller då alla pluggar sönder inför gaokao, kinesernas högskoleprov. Därför går jag alltså istället på ett kinesiskaprogram på universitetet där jag endast lär mig kinesiska och dagarna. Av klasskamraterna är 9 av 10 ryssar eller ukrainare (de pratar ryska alltså), och åldern varierar mellan 13 till 40 år. Förutom någon enstaka pratar de alla riktigt dålig engelska, och för det mesta går det lättare att prata kinesiska än att prata engelska med dem! Hittills har jag bara varit där i en och en halv vecka, så jag är inte helt hundra på om det är bra eller inte än. Jag har börjat på nivå 3 av 5, vilket jag är ganska nöjd med då varje nivå motsvarar en termins heltidsstudier på universitetet. Det enda problemet jag har är att jag är totalt värdelös på att skriva för hand, om jag kan läsa 1500 tecken kan jag nog bara skriva ca 300-400. Detta medför att hittills har ungefär 80 % av den tiden jag ägnat åt att studera gått till att skriva tecken för hand, något som gör att jag nu håller på och överväger om det är värt att fortsätta lägga ner så mycket tid på. Grunderna har jag tänkt lära mig oavsett, men jag vet inte om jag vill lägga ner de tusentals timmar som krävs att nå en vettig nivå för att sedan skriva shoppinglistor och fylla i någon blankett då och då. Det går nämligen utmärkt att skriva på datorn och mobilen utan att kunna skriva för hand.

Hittills har jag haft många roliga möten med kineser, i början blev det ofta väldigt stelt då kineserna har en helt annan kultur när det gäller det här med vänner. Här är det inte allt för konstigt att börja prata med någon på bussen eller i skolan och efter fem minuters konversation (eller kanske mindre än så) föreslå att byta telefonnummer och bli vänner på Kina-facebook, och sen är man vänner. Jag frågade mina föräldrar om det bara var skumma personer som gjorde så här och om det berodde på att jag var utlänning (jag har bl.a. blivit inbjuden att komma hem till tre olika lärare som jag träffat på bussen att äta), men då tittade de bara konstigt på mig och sa att det var väl jättebra att du fått så många vänner! Det är lite kontrast från Sverige där det kan ta månader att bygga upp den tillit som krävs för att kunna kalla varandra vänner.

Idag blev inlägget ganska spretigt och så, men jag hoppas det duger!

DSC00235

Shenzhen 1981 (?)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>