Tre veckor i Shenzhen

Nu har jag varit i Shenzhen i precis tre veckor, oj vad tiden går fort! Jag börjar vänja mig mer och mer vid det vardagliga livet här och allt vad det innebär. Egentligen har jag fullt upp med saker att göra hela tiden, så nu snor jag lite studietid för att skriva det här blogginlägget.

Shenzhen som stad är oerhört fascinerande. De första dagarna här gick jag i princip runt med öppen mun och bara gapade över stadens utseende. Shenzhen skiljer sig från i princip alla andra städer i Kina i och med att staden bara är lite drygt 30 år gammal. I början på 80-talet var Shenzhen en mindre fiskeby ute på landsbygden, men sedan området blev landets första ekonomiska frizon, ett område där landets ledare kunde experimentera med olika ekonomiska reformer, har staden exploderat. Idag bor här ungefär 13 miljoner invånare och stadslandskapet består nästan enbart av ungefär 30 våningar eller högre nybyggda hus. Till skillnad från Beijing så böljar stadslandskapet också av grönt, och förutom alla de välskötta parkerna och dekorationen längs gatorna finns här också ett antal berg mitt i staden med skog som ännu inte exploaterats (som jag också bor precis bredvid!). Tyvärr lämpar sig inte skogen här för orientering, det är typ regnskog som bitvis kräver machete för att ta sig genom, och så finns det gott om stora färgglada spindlar och andra typer man inte vill trampa på. I och med att Shenzhen ligger vid havet är klimatet här oerhört fuktigt, och kombinerat med temperaturer kring 30-33 på dagarna och 26-29 om nätterna gör det att du blir svettig/blöt av att bara gå ut och promenera. Det kanske låter lockande från Sverige, men jag har inte riktigt vant mig vid det än och anser nog fortfarande att 15 grader och långbyxor är snäppet behagligare.

Värdfamiljen som jag har hamnat hos har hittills varit toppen. Familjen består av en mamma som är 30-någonting, en pappa som är 40-någonting, en son som är 12, och nu även en svensk snubbe. Båda föräldrarna verkar ha ganska anonyma kontorsjobb och istället lägga sin energi på familjen och deras son. För mig är det bra, det innebär att de bemödar sig att laga ordentlig mat varje dag till varje måltid, de hjälper hela tiden sin son med läxor (och nu även mig), och de verkar gilla att bara generellt spendera tid tillsammans och hitta på saker utomhus. Sonen kan prata en del engelska men vågar däremot inte öppna munnen så mycket, och föräldrarnas engelska består av hello, goodbye och lite enstaka ord de plockat upp här och var. Detta är såklart perfekt för mig då så gott som all kommunikation hittills skett på kinesiska. Om det är något viktigt eller klurigt som jag gärna vill uttrycka har jag min STS-person här som är engelskalärare på universitetet som har agerat tolk. Hittills har han hjälpt mig att övertala familjen att skaffa wi-fi samt att besöka sjukhuset, resten har gått bra på kinesiska. I och med språkbarriären är det svårt att klura ut vilka det är som jag bor med helt nu i början, vi lär känna varandra mer och mer allt eftersom.

På dagarna, eller kl 8.30 till 12.00 närmare bestämt, har jag kinesiskalektioner på universitetet. Från början var det tänkt att jag skulle gå i en vanlig kinesisk klass, men människorna på STS (organisationen som jag åkt hit med) rekommenderade mig starkt att välja något annat istället då det inte är så givande att gå sista året på kinesiska gymnasiet utan att direkt kunna någon kinesiska. Dels skulle jag inte förstå någonting av lektionerna, sedan skulle mina klasskamrater inte ha tid att umgås heller då alla pluggar sönder inför gaokao, kinesernas högskoleprov. Därför går jag alltså istället på ett kinesiskaprogram på universitetet där jag endast lär mig kinesiska och dagarna. Av klasskamraterna är 9 av 10 ryssar eller ukrainare (de pratar ryska alltså), och åldern varierar mellan 13 till 40 år. Förutom någon enstaka pratar de alla riktigt dålig engelska, och för det mesta går det lättare att prata kinesiska än att prata engelska med dem! Hittills har jag bara varit där i en och en halv vecka, så jag är inte helt hundra på om det är bra eller inte än. Jag har börjat på nivå 3 av 5, vilket jag är ganska nöjd med då varje nivå motsvarar en termins heltidsstudier på universitetet. Det enda problemet jag har är att jag är totalt värdelös på att skriva för hand, om jag kan läsa 1500 tecken kan jag nog bara skriva ca 300-400. Detta medför att hittills har ungefär 80 % av den tiden jag ägnat åt att studera gått till att skriva tecken för hand, något som gör att jag nu håller på och överväger om det är värt att fortsätta lägga ner så mycket tid på. Grunderna har jag tänkt lära mig oavsett, men jag vet inte om jag vill lägga ner de tusentals timmar som krävs att nå en vettig nivå för att sedan skriva shoppinglistor och fylla i någon blankett då och då. Det går nämligen utmärkt att skriva på datorn och mobilen utan att kunna skriva för hand.

Hittills har jag haft många roliga möten med kineser, i början blev det ofta väldigt stelt då kineserna har en helt annan kultur när det gäller det här med vänner. Här är det inte allt för konstigt att börja prata med någon på bussen eller i skolan och efter fem minuters konversation (eller kanske mindre än så) föreslå att byta telefonnummer och bli vänner på Kina-facebook, och sen är man vänner. Jag frågade mina föräldrar om det bara var skumma personer som gjorde så här och om det berodde på att jag var utlänning (jag har bl.a. blivit inbjuden att komma hem till tre olika lärare som jag träffat på bussen att äta), men då tittade de bara konstigt på mig och sa att det var väl jättebra att du fått så många vänner! Det är lite kontrast från Sverige där det kan ta månader att bygga upp den tillit som krävs för att kunna kalla varandra vänner.

Idag blev inlägget ganska spretigt och så, men jag hoppas det duger!

DSC00235

Shenzhen 1981 (?)

Bilder från första dagarna i Shenzhen

DSC00193Första dagen i skolan. Insåg att jag plötsligt hamnat på universitetet när min bordsgranne (den första personen jag pratade med) introducerade sig med: ”Hej, mitt namn är Vladimir och jag kommer från Ukraina. Här är min fru, Katarina.” Ungefär 40 av 50 studenter verkade vara ryssar, tillräckligt många i alla fall för att ha en rysk tolk.

DSC00104

DSC00192 DSC00190Skolan

DSC00179月饼 (yue bing), eller månkaka… I måndags var ledig dag då hela nationen sitter hemma och äter månkakor och sedan går ut och kollar på fullmånen.

DSC00175Typer som denna finns det gott om i skogen utanför mitt hus (den ser farligare ut i verkligheten!).

DSC00170Några bilder med utsikt från skogen bredvid mitt hus. (klicka för att förstora)

DSC00166 DSC00165 DSC00162 DSC00155 DSC00154 DSC00152 DSC00144 DSC00133 DSC00125

DSC00123I Shenzhen finns gott om parker, dessa foton är tagna mitt i Shenzhen.

DSC00123 DSC00119 DSC00125 DSC00144 DSC00133  DSC00112Minitrip till Sverige. Gratis glass dessutom (1 yuan = 1,1 kr).

DSC00110 DSC00108  DSC00099Loppmarknad. Gården består av ganska många 35 våningar höga hus, vilket medför att det finns ganska många människor här. När alla gårdens barn samlas för att sälja gammalt skräp som de fått av sina föräldrar (varje barn hade med sig en plastkasse med gamla läroböcker och plasttåg typ) blir det ganska livat. Varje barn har sitt egna stånd där de sitter och skriker ”kom och köp” eller ”plasttåg 2 yuan” på kinesiska.

DSC00092 DSC00084 DSC00082

DSC00076Utsikt från balkongen

Beijing

Nu har jag lämnat Beijing efter tre roliga veckor, och har fått jag har flera olika intryck av staden. Beijing är som sagt en enorm stad som med svenska mått helt saknar motstycke. Tempot i staden är ursinnigt på alla sätt och vis (trafiken, människorna, ekonomiska utvecklingen), men de människor jag mött har samtidigt varit mycket närvarande och nyfikna. Även om många inte kan prata engelska eller inte vågar prata engelska verkar kineserna generellt sett göra allt som står i deras förmåga för att hjälpa utlänningar när problem uppstår. På flyget till Beijing pratade jag med en äldre svensk man som hade varit i Kina-Kina (alltså utanför de största städerna) en hel del i sitt arbete, men som inte kunde en gnutta kinesiska. Han berättade bland annat om när han gick in för att handla i en butik där ingen pratade engelska, hur kineserna då brukade ringa runt till sina vänners vänners vänner för att till slut hitta någon som kunde prata engelska och översätta. Även om människorna i stora städer som Beijing är mer vana vid utlänningar och kanske inte är beredda att gå till samma längder är hjälpsamheten mot utlänningar något som jag tycker mig uppleva i princip överallt. Tillsammans med människorna ärBeijing under de finare dagarna en grön och färgsprakande stad som jag inte skulle ha så mycket emot att bo i som svensk. Visst är staden bitvis lite väl mycket betongöken, och den kunde ha varigt något helt annat om Mao Zedong aldrig hade inträffat, men precis samma sak gäller med centrala Stockholm. Det stora problemet är att de mindre finare dagarna är alldeles för många, och att under de mindre finare dagarna blir Beijing en helt annan historia.

Beijing är som kanske många redan är medvetna om en av de städer i världen vars luft är som mest förorenad. Elproduktion som består till 75% av kol samt bilar för lite drygt 20 miljoner människor på en yta lite större än Stockholms län kombinerat med smutsiga industrier och ett ogynnsamt geografiskt läge gör att luftföroreningarna kan nå absurda nivåer. Under de tre veckorna jag var där hade kanske lite drygt varannan dag luft så dålig att det bildades klart synlig smog. För att mäta luftkvaliteten använder man ett index som mäter andelen små skadliga partiklar i luften, Världshälsoorganisationens rekommenderade maxnivå ligger på index 25. Under de dagarna vi var där låg det kanske i snitt på 100, under de värsta dagarna något över 200. Då är ändå luften ur ett helårsperspektiv relativt bra och inte i närheten av de nivåer som kan uppnås på vintern. På vintern ska det inte vara ovanligt att index ligger strax över 600, det vill säga mer än 24 gånger högre än vad som anses som hälsosamt. De kineser som vi var med berättade att när det var som värst kunde det bli så illa att du endast kunde se ca 25 meter trots att det inte var ett moln på himlen. Som om inte den direkta påverkan på din kropp var tillräcklig innebär smogen också för de flesta en stor psykisk press. Jag läste någon blogg på internet från en amerikansk doktor bosatt i Beijing somtrodde att den mentala stress som luftföroreningarna skaparär minst lika ohälsosam som de skadliga partiklarna i sig. Det är något som jag efter att ha varit där kan hålla med om. Det blir att man på allvar frågar sig: Hmm, vad är hälsosammast? Att gå ut och idrotta eller att sitta still inomhus? Det går liksom aldrig att känna sig helt nöjd med sin tillvaro i och med att du hela tiden måste andas den skitiga luften. Smogen lägger sig helt enkelt som en grå slöja över vardagen och ger förr eller senare livet en sunkig eftersmak.

Självklart frågade jag mig redan innan jag åkte hit varför man väljer att bo i Beijing om man är medveten om detta (det ska mycket till för att inte bli medveten om det), och har ett val att bo någon annanstans. Jag har inte frågat så många, men de som jag fått ett utförligare svar från har alla sagt att det i grund och botten är på grund av att det är här som de bra jobben finns, det är här som allt händer och det är här eller i närheten min familj bor. Angående hälsan är det lugnt, de tänker bara bo här medan de är unga och kroppen tål allt. Sedan, när de blir 40 ungefär och har tjänat massa pengar och skaffat sig en bra hustru eller man kanske det dags att lämna Beijing och leva ett hälsosamt liv. Även om detta verkar vara ett vanligt resonemang finns det ju såklart också miljoner Beijingbor som inte tänker så här, men däremot inte har så mycket att välja mellan.

Nu har jag dock lämnat Beijing för den här gången och anlänt hos min värdfamilj i Shenzhen i södra Kina. Symboliskt nog var det mjölksmog när jag lämnade Beijing och klar himmel med strålande sol när jag landade i Shenzhen (Shenzhen har inte samma problem med luften som Beijing). Först när jag mötte min värdmamma och sonen trodde jag att de pratade kantonesiska (vilket är något helt annat än kinesiska), och med det faktum att deras engelska vokabulär består av typ ”hello” och ”goodbye” blev jag påmind om att det är nu utbytesåret börjar på riktigt. Allt eftersom började jag dock kunna urskilja mer och mer och insåg tillslut att de bara pratade mandarin med dialekt. Kommer att berätta lite mer om hur jag bor och värdfamiljen senare när jag har landat lite mer, men hittills har värdfamiljen varit oerhört vänliga, nyfikna och hjälpsamma trots språkbarriären, och det känns som att vi nog kan passa ganska bra ihop. Jag ser fram emot året! Förhoppningsvis får jag nu också se ett lite vackrare Kina här i Shenzhen än vad jag såg i Beijing.

Tar med tre bilder på mitt bostadsområde, en på mitt rum och en på vardagsrummet.

DSC00053 DSC00058 DSC00066 DSC00067 DSC00073