Här kommer lite bilder från allt möjligt som jag tagit sedan jag sist lade upp bilder på bloggen!

 En vanlig dag på tunnelbanan i Shenzhen. På de små skärmarna över sätena brukar de köra reklam blandat med roliga filmer (typ America’s Funniest Home Videos)

Ute på vandringstur. Min mamma hade någon kompis som var medlem på något vandrarforum på internet, och kunde därmed ta med oss till natur som inte var helt förstörd (bara delvis).

Killen med kollen

Bara delvis förstört alltså.

Jag och min värdmamma

Rast utanför ett par arbetarbarracker. Ungefär såhär bor en stor del av Shenzhens befolkning (x miljoner alltså).

Besök på en IB (International Baccalaureate)-skola i Guangzhou (20-miljonersstaden bredvid Shenzhen). Stannade på skolan i två veckor då jag ett tag övervägde att på allvar börja där.

Såhär bor man på Alcanta International. Fyra elever i ett rum, småskitigt, lite mögligt och fönster som inte håller tätt mot en stor aveny.

Utsikt från skolan. 8-filig väg, industriområde och smog. Visserligen en stor skog på andra sidan, så man får väl välja från vilket håll man vill se på skolan.

Studenterna på business-lektionen. Var ungefär 15-20% utländska elever på skolan, de flesta mycket trevliga. Alla lektioner hålls på engelska, men trots det fanns det ändå lite språkbarriär. De kinesiska studenterna hängde med varandra och pratade kinesiska, och de internationella med varandra och pratade engelska.  I princip alla utländska studenter var där på stipendium (annars är årskostnaden typ 100 000 kr), fanns därmed också flera från länder som Afghanistan och Nepal. Jag blev erbjuden att gå på skolan i princip gratis och göra reklam för dem, men valde att stanna kvar i Shenzhen istället. Tycker mycket om min värdfamilj, och sen har jag många fler möjligheter att lära mig kinesiska i Shenzhen.

Ett gäng elever som skulle åka på FN-rollspel. Skulle gärna velat vara med också…

Ute på min gård om kvällarna. Fullt med folk som står och gör diverse kinesiska sporter samt dansar torgdans. Lamporna är bara tillfälliga eftersom att det snart är kinesiskt nyår.

Ute och traskar igen.

Fyra timmars vandring på förhållandevis orörd stig i denna natur. Det mest otroliga var nog ändå att det gick att ta lokalbuss från centrum i Shenzhen hela vägen hit. Hoppas att stället får förblir svår-baiduat (Baidu = kinesiska Google).

Ett typiskt kinesiskt vattendrag…

Nej, detta är inte ett bibliotek utan stolar, det är en vanlig bokhandel. I Kina är det helt ok att läsa ut en hel bok i bokhandeln, du behöver bara betala om du vill ta med den hem.

Gården där jag bor en vanlig eftermiddag. Eftersom att kroppsarbete är billigt i Kina har de täckt hela området med röda små lampor och bollar. När det var nationaldag var det likadant, fast med flaggor istället. Smogen gör husen lite småsuddiga.

Smogfri kväll vid motorvägen utanför mitt hus.

När man ska handla kläder går man antingen till H&M eller till ett sådant här ställe. Trånga gångar med en halv miljon småbutiker som säljer ungefär samma saker som H&M för halva priset. Eftersom att varje butik har minimal yta passar butiksägarna oftast på att proppa butiken med så mycket kläder det bara går, blir lite djungel av det hela.

Nyårsmarknad. Här såldes huvudsakligen blommor, porslin, mandarinträd och små röda saker (rött för att skrämma bort draken som annars brukar dyka upp kring nyår). Köpte lite blommor och en kokosnöt med sugrör.

Mandarinträd. Enligt min mamma kinesernas julgran, dessa mandariner är dessutom ungefär lika goda som grankottar.

Porslin, fanns badskålar för såväl guldfiskar som människor.

Här i Kina är mitt liv oerhört bekvämt, åtminstone för tillfället. Just nu är jag ledig och går inte i skolan, och innan det när jag gick i skolan var det så slappt att det kändes som lov ändå. Detta innebär att jag knappt har någon form av press på mig, och varje dag är mer eller mindre min egen att forma. Jag har aldrig tidigare upplevt något sådant under så lång tid, fram tills nu har jag under hela mitt liv gått i skolan och därmed varje dag haft någon annan som satt dagsagendan åt mig. Nu kan jag förutom att äta mat och sova istället göra vad jag vill. Under första halvan av året hade jag eftermiddagarna lediga, och nu har jag sedan början av januari hela dagarna lediga. Alla de andra runt omkring mig är upptagna med sitt, de som ska gå i skolan går i skolan och de som ska arbeta arbetar (snart börjar alla andras lov också dock). I början kändes det väldigt ovant och lite jobbigt att ha så mycket tid. Den plötsliga brist på stimulans som blev när jag inte har något förbestämt att göra gjorde att det i början kändes väldigt tomt, och jag hade svårt att komma igång med något som inte gav mig direkt stimulans, det vill säga studera, skriva eller något annat som kräver lite mentalt lugn. Istället blev det mest att jag satt och slösurfade och spelade spel, något som ger mig direkt stimulans men saknar vidare mening. Allt eftersom att tiden har gått har jag däremot mer och mer lyckats ta kontrollen över mig själv och min tid. För tillfället känns det varken som att skolka (ledig med dåligt samvete) eller att vara helg/lov-ledig (förtjänad ledighet), jag är bara fri. Jag försöker njuta så mycket som möjligt av min nya situation, då jag är medveten om att detta är få under 65 förunnade. Särskilt påmind blir jag varje gång jag ser min kinesiska lillebror, kontrasten mellan våra liv är stor.

Min lillebror är en väldigt typisk kinesisk student. Han är tolv år gammal och går i en medelklasskola i centrala Shenzhen med inriktning på engelska (allt som innehåller orden ”英文 ying wen – engelska” och ”国际 guo ji – internationell” i Kina säljer). För honom, Zhao ChenSheng, kretsar i princip allt i livet kring skolan. På morgonen börjar skolan klockan 8:00, och då skolan ligger nära där vi bor räcker det att han går hemifrån ungefär 7:30. Han har lektioner fram till ungefär klockan 12, då han cyklar hem för att äta mat hemma tillsammans med pappa (och ibland mig), för att sedan sova en timme innan han cyklar tillbaka till skolan klockan 14. Skolan slutar klockan 17 ungefär, och han brukar komma hem 17:30. Så fort han kommer hem sätter han sig och börjar göra läxor, och förutom en timmes avbrott för middag sitter han nästan konstant och arbetar fram till klockan 9-10 då han går och lägger sig. Lärarna ger läxor över helger och lov, så även på helgerna spenderar han större delen av sin tid med att göra läxor. Vid matbordet brukar min mamma och lillebror diskutera skolan, min mamma brukar fråga lillebror hur han har haft det i skolan, och sedan diskuterar de hans läxor, eller något som min mamma anser att han borde lära sig. Min mamma vet att hon inte bör sätta krav på sin son att nå ett visst betyg, men det hindrar henne inte från att diskutera betyg. I skolan är betygen viktiga, efter varje prov sätts betygen upp som en lista på klassrumsväggen likt en poängtavla. Alla kan se vem som är bäst och vem som är sämst. Som följd av detta är alltid den första obligatoriska frågan som min mamma ställer när min lillebror pratar om någon ny klasskamrat vilka betyg denne har. Om klasskamraten i fråga har bra betyg brukar min mamma uppmuntra honom att vara mer tillsammans och prata mer med hen, om de har tur kanske hens inflytande bidra till att även min lillebrors betyg blir aningen högre. Min lillebror klagar dock inte, även han förstår att det är bra betyg och kunskap som gäller för att kunna få en trygg framtid. Om inte annat förstår han att det är vad som gäller för att få status och bekräftelse.

I skolan är den som har bäst betyg också den med högst status, den som alla vill bli (vän med). Min lillebror har berättat med suckande blickar om sin klasskamrat som är bäst i klassen. Han är en riktig 天才 tian cai – talang, när min lillebror behöver lägga 4-5 timmar varje dag på att göra läxor är hans kompis färdig på en timme. När han är färdig lägger han ut svaren på läxfrågorna på klassens QQ-grupp (ungefär som MSN) så att alla klasskamraterna kan se. Han är inte heller bara intelligent, enligt min lillebror är han dessutom snygg, är bra på basket och har en flickvän.  Han vågar trotsa auktoriteter, han lyssnar inte alltid på läraren och struntar ibland i att göra läxorna. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men i Kina är det verkligen inte okej att öppet ifrågasätta eller trotsa läraren. Han är med andra ord allt som räknas i kinesisk skola personifierad. Man kan ju alltid fråga vad som leder till det andra, men i Kina är nog mer regel än undantag att bra betyg leder till allt annat. Har du bäst betyg är du inte bara bäst på det i princip alla i din ålder spenderar större delen av sin vakna tid på, du kommer också att bli matad med beröm och uppmuntran från både dina lärare, din familj och andra föräldrar, det vill säga alla de auktoriteter du har runt om kring dig. Lägg till status bland klasskamraterna och en lagom dos av avundsjuka blickar, och du hamnar i en positiv spiral som leder till ett självförtroende som höjs över skyarna. Min lillebror har alltså väldigt direkta morötter för att studera, han tänker nog trots allt lika lite som de svenska tolvåringarna på vad han ska göra efter universitetet. Att bli klassens 学霸 xue ba – studiemästare, är däremot en dröm som både är konkret och ligger nära i tid.

Om det skulle vara så att morötterna trots allt inte är stora och saftiga nog för att motivera honom till en hel uppväxt vid studiebänken finns det såklart gott om piskor också. Kanske ännu mer drivande än drömmen om att bli bäst är nog rädslan att misslyckas. Precis som att det blir solklart vem som är bäst när provresultaten sätts upp på väggen blir det också lika tydligt vem som är sämst. Generellt sätt är det inte okej att vara sämst, i alla fall inte för föräldrarna, lärarna eller samhället utanför. Lärarnas auktoritet i Kina är inte enbart på grundad på deras respekt och djupa kunskap, utan även på grund av att de är beredda att ge kritik på ett annat sätt än i Sverige. Från min egen erfarenhet (det kinesiska gymnasiet och universitet) har jag upplevt att lärarna kritiserar mer direkt och mindre konstruktivt än i Sverige. På gymnasiet fick eleverna ett antal omgångar av vad som i Sverige skulle klassas som utskällningar, där även enskilda elevers misstag utpekades. På universitet var mina kinesiska lärare inte rädda för att öppet för klassen skälla ut och kritisera enskilda personer som inte gjort läxorna eller halkat efter. Det är något som inte händer i Sverige, där får man kritiken privat och i mindre mängder. Om inte min lillebror själv förstår gör föräldrarna det, i ett land där skillnaderna mellan människor är så stora som i Kina kan en universitetsutbildning för många vara avgörande mellan att sopa gatan och leva i ett skjul eller att jobba på kontor och bo i en fin lägenhet resten av ditt liv. Därför är kraven från föräldrarna också höga, och om min lillebror inte vill studera själv kommer hans föräldrar antagligen se till att han gör det ändå.

Trots att min lillebror vid 12 års ålder redan måste jobba så hårt kommer studietempot gradvis att fortsätta öka ända upp till trean i gymnasiet, då det är dags för intagningsprovet till universitetet, 高考 gao kao. Har du (eller dina föräldrar) målet inställt på ett bra universitet, vilket de flesta av studenterna verkar ha, är det bara att säga adjö till 8 timmars sömn och eventuella fritidsintressen (om du mot förmodan skulle ha några sådana). Jag minns fortfarande första dagen då jag kom hit till Shenzhen och satt i bilen tillsammans med min familj på väg hem till deras hem. Jag frågade min lillebror vad han hade för fritidsintressen, och han tittade frågande på mig och funderade länge innan han svarade. Han gillade att måla och att läsa. Då trodde jag att han inte riktigt förstod vad jag sa, men nu förstår jag att det nog var så att han egentligen inte hade några direkta fritidsintressen. Jag har sedan jag kom hit aldrig sett honom måla, och bara någon enstaka gång sett honom läsa något som inte har med skolan att göra. Han har helt enkelt inte tid. Om han ska komma in på ett av de bättre universiteten är konkurrensen brutal. Det krävs inte bara att han är intelligent, utan att han mer eller mindre viger sitt liv åt att studera, i alla fall under de sista åren i grundskolan och gymnasiet.  Detta mål tillhör som sagt inte bara min lillebror, utan större delen av studenterna. Därför är min lillebror inte bara ett sjukt undantag, utan normen i Kina.

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev något här, så jag bestämde mig tillslut för att ta tag i det hela. Jag har många gånger tänkt att jag ska skriva, men så har jag gång på gång skjutit upp det till förmån för något annat. Varje gång jag satt mig ner och börjat skriva har jag sedan haft så mycket saker att skriva att jag inte kan välja vad jag ska skriva om, vilket sedan slutar med att jag inte skriver något överhuvudtaget. Nu tror jag i alla fall att jag tagit mig över det hindret för en gångs skull.

Mitt liv har överlag varit sig ganska likt sedan förra inlägget, det är vardag med andra ord. Fram till 6:e januari gick jag på ett sorts yrkesuniversitet här i Shenzhen och studerade kinesiska. På universitetet fanns ungefär 60 utländska studenter som studerade kinesiska (bland 20 000 kinesiska), varav de flesta kom från Ryssland eller länder som tidigare tillhörde Sovjet. En grov gissning är att ungefär 80 % av utlänningarna kunde prata ryska. Eftersom att de flesta av de rysktalande inte kunde prata någon vidare engelska (eller kinesiska för den delen) var det ofta ryska som rådde i klassrummet. Gjorde mig egentligen inget då ryssarna trots språkbarriären tålmodigt försökte diskutera både det ena och det andra med mig, och mot slutet av terminen gick det till och med helt okej då vi kunde använda kinesiska. Varför så många ryssar då? Ryssarnas egna anledningar till att de ville studera kinesiska verkade framförallt vara att de ville göra affärer i Kina, vill bo i Kina i framtiden eller för att utbildningen var billig (kostar ungefär 7000 kr för en termin). Det kan vara så att denna skola är lite av ett specialfall, eftersom att de flesta kineser som jag pratat med verkar inte dela min bild av att så stor andel av utlänningarna i Kina är ryssar. Istället är det enligt dem vanligast med afrikaner och amerikaner.

Kvaliteten på utbildningen var enligt mig sisådär. Visserligen hade de flesta nog inte något att anmärka på utbildningen, det var till och med många som tyckte att den var riktigt bra.  Må hända också att lärarna faktiskt var riktigt bra på det de gjorde, problemet var bara att om man ska försöka få eleverna att lära sig varje text i textboken halvt utantill innan man går vidare tar det ett tag innan man lär sig något. Lägg till att ungefär hälften av lektionstiden spenderades med att lära oss grammatikregler så förstår du varför det normalt sett tar 3-4 år för en student att ta sig igenom utbildningen där, trots att skolan ligger mitt i Kina. Som tur var varade skoldagarna endast från 8.30 till 12.00, större delen av dagen var alltså min egen. Under de första två-tre månaderna brukade jag för det mesta stanna kvar på skolan efter lektionerna och hänga med kineser. Jag tyckte att det var ganska lätt att få kontakt med kineser på skolan, generellt sett är de väldigt nyfikna på utlänningar. Helt ärligt var det sällan som jag själv behövde ta initiativ för att lära känna folk – det var snarare så att jag behövde säga nej ibland för att det inte skulle bli för mycket. ”Värst” var det de gånger jag gick till skolans engelska hörna. Den främsta anledningen att folk gick dit var såklart för att få prata engelska med någon som kan prata engelska, men det var alldeles för få utlänningar. Sista gången jag var där var det ungefär 50 kineser som behövde slåss om två utlänningar (mig och en engelskalärare från USA). Lite roligt som omväxling, men samtidigt också väldigt utmattande. När det blev för många tyckte jag att det blev svårt att lära känna någon enstaka lite bättre, det blev istället bara att hela tiden svara på samma enkla frågor om och om igen. Var kommer jag ifrån, vad har jag för intressen, hur länge har jag pratat kinesiska, vad jag tycker om Shenzhen, osv.  Visserligen måste jag säga att jag lärt mig en hel del kinesiska från det, och att jag nu har en skaplig bild över vad de ungdomar som går yrkeslinjer på universitetet i Shenzhen har för fritidsintressen och ungefär vad de går runt och tänker på. Egentligen var det nog alldeles perfekt då min kinesiska just då inte tillät några mer avancerade diskussioner ändå. Efter två-tre månader (slutet av november ungefär) började det i till slut bli lite tråkigt, jag hade bemästrat de samtalsämnen som diskuterades på skolan någorlunda och visste att jag inte heller hade något gemensamt med eleverna på skolan som var värt att försöka bygga någon mer långsiktig vänskap på. I kombination med att jag inte tyckte att utbildningen var något vidare var det helt enkelt bara att inse att jag borde gå vidare till nästa ställe.

Nu (i mitten av januari ungefär) tror jag att jag har lyckats ta mig in på stadsplaneringsprogrammet på ett av de bättre universiteten i Shenzhen, där jag ska börja studera när nästa termin börjar. Varför jag säger ”tror” är för att det hela gick mycket informellt till, min kontaktperson på STS kände någon chef på skolan, och vips, ett besök på skolan och två samtal senare så verkade det hela ordnat. Har du bara pengar och kontakter så är ingenting omöjligt i Kina!

I övrigt har jag numera vinterlov (två månader), och för att göra något vettigt är jag nu och besöker en IB-skola (International Baccalaureate) i Guangzhou. På skolan går också den andra utbytesstudenten från Sverige (och förövrigt den enda svensk jag träffat i Kina), Elin, som också var med i Beijing de tre första veckorna. Först hade jag inte tänkt stanna kvar på skolan, men efter att de erbjudit bra möjligheter när jag senare ska söka till universitet blev jag tvungen att tänka om. För tillfället lutar det dock åt att jag inte blir kvar på skolan, jag ska bestämma mig på riktigt mot slutet av veckan.

Just nu sitter jag på mitt rum i skolans studenthem och skriver, klockan är strax över 12, så jag borde gå och lägga mig. Har som sagt hur mycket som helst att berätta om, så jag tänker att om jag bara kan sänka ambitionsnivån litegrann kan det nog bli en hel del blogginlägg framöver, och då kan jag även bli lite mer detaljerad. Hursomhelst, nu har ni i alla fall en aning vad som hänt och händer här borta i Kina!

För ungefär en månad sedan åkte jag tillsammans med min mamma och två av hennes arbetskamrater till norra Kina en vecka för att turista. Allt var mycket spontant, min mamma frågade mig på fredagsmorgonen om jag ville åka till norra Kina en vecka, visst sa jag, och på måndagen därpå satt vi på flygplanet. Provinsen som vi åkte till heter Liaoning.

Hotellrummet i 大连 Da Lian. En större stad på 6 miljoner, dock med de flesta invånare som bor i inte så stadsliknande miljöer i stadens utkanter, vilket gjorde att staden kändes mer som 500 000 – 1 000 000 invånare. Staden är känd för att ha Asiens största torg. Jag besökte torget, och det var ett stort blåsigt, öde, asfalterat/gräsmatta-fält mitt inne i stadscentrum. Inte en enda människa, bara en stor pinne och lite ljus på fältets mitt. Kinesisk stadsplanering.

Utanför hotellet

Stadscentrum, kylan och atmosfären kändes lite som att komma tillbaka till Stockholm.

Biljetthallen på järnvägsstationen

Säkerhetskontroller som denna finns vid princip alla större offentliga byggnader och inomhusplatser i Kina. Vid tunnelbanan, på museum, järnvägsstationen, turistattraktioner, osv.

Morgon i 大连. Ut och andas frisk luft…

Hotellet

Järnvägsstationen var av pampigare varianten.

Åka 高铁 gaotie. Fräscha snabbtåg som bara blir fler och fler i Kina. Har läst att tågen kan gå i 380 km/h, men på grund av byggfusk tillåter rälsen endast 300 km/h.

Framme i Pandong (ca 700 000 invånares småstad)

Åt lunch på en liten typisk lokal restaurang. Enkel inredning och restaurangägaren som sitter och småpratar med oss medans vi äter. Lovade henne att göra reklam för hennes restaurang i mitt hemland, så här kommer lite bilder.

Taxi är billigt i Kina. Hade det inte varit för att taxichauffören var riktigt ful så hade vi kommit undan med 200-300 kr för 4-5 timmars sightseeing på landsbygden. När vi var mitt ute i ingenstans bestämde sig föraren för att han inte var nöjd med det pris som vi först kommit överens om, och om vi inte la på mer pengar tänkte han släppa av oss vid vägkanten där vi stod.

Någon form av naturreservat(!). Riktigt kallt, ganska fräscht och inte en enda människa förutom oss.

Mina resekamrater som väntar på nattåget som är 4 timmar försenat. Gula jackan är min värdmamma.

Så här slipper man konduktörer och folk som plankar.

Fin film från nattåget. Väckningsmusik och soluppgång på väg in i Dandong, en stad på gränsen till Nordkorea.

Kinesisk frukostbuffet på hotellet

Typiskt gatuhörn i Dandong. Breda vägar och diverse fordon som kör hur som helst.

Så fort himmelen blir blå i Kina fylls WeChat (Kina-facebook) av bilder på himmelen och statusar som kommenterar hur otroligt det är, ungefär som när det snöar i början av oktober i Sverige.

När vi var ute på sightseeing var kineserna inte så noga med att njuta av landskapet och att faktiskt befinna sig på de ställen vi besökte. Vid varje ställe hoppade de snabbt ut ur bilen, fotade varandra i alla tänkbara poser, och sedan snabbt in i bilen igen för att titta igenom alla de bilder de tagit medan vi åkte till nästa ställe.

Nordkorea på andra sidan floden

Vi var ute och åkte båt längs den flod som separerar Kina och Nordkorea. Vi blev tillsagda att absolut inte fota Nordkoreaner om vi skulle se några. Först stötte vi på ett gäng Nordkoreanska militärer (som vår båtförare stannade och växlade några ord med), men jag vågade inte fota då de gick och bar runt på automatgevär. Vi stötte även på nordkorean som var ute och åkte i en liten motorbåt och försökte sälja sprit och cigaretter till oss. Intrycket jag fick av gränsen var bara att det såg extremt fattigt och nedgånget ut på andra sidan. Kläderna som militärerna och den nordkoreanska mannen bar var slitna och såg ut som de var tagna från 50 år tillbaka i tiden ungefär.

Ännu en lokal lunch, typiskt kinesiskt. Ris, fisk med sås som smakar mycket, stekt kål och friterade djurdelar. Gott!

Lite mer Nordkorea

Staden Dalian hade tydligen turats om att vara japansk, kinesisk och rysk under 1900-talet, och därför fanns fortfarande lite spår (som kanske var byggda i förrgår, vad vet jag) i form av en gata med bara ryska butiker.

Fin lastbil

Förövrigt har det blivit vinter i Shenzhen nu, det vill säga mellan 10-20 grader om dagarna. Mycket kallar än vad jag hade tänkt mig då de inte har någon värme inomhus. Är det 10 grader utomhus är det också 10 grader inomhus!

Clara-Cecilia! Både för att visa lite hur det låter när jag pratar kinesiska och för att senare själv kunna jämföra lite så har jag nu filmat lite när jag pratar kinesiska med min värdmamma. Klippet är helt oförberett och oklippt, så det är ganska rörigt…

GLÖM INTE ATT AKTIVERA UNDERTEXTER!!! (Det gör du nere i högra hörnet i rutan)

Nu kände jag att det var dags att berätta lite om vad jag sysslar mest med här, alltså att lära mig kinesiska.

Kinesiska, eller mandarin, är ett urgammalt och oerhört fascinerande språk. Det är som ni säkert vet världens mest talade språk. Innan jag bestämde mig för att studera kinesiska visste jag i princip ingenting om språket, mer än att de använder tecken och att det verkar svårt, så därför tänkte jag börja med grunderna. Kinesiska använder som sagt tecken för att skriva och läsa. Varje tecken representerar en stavelse, och genom att låta ett tecken stå för sig självt eller kombinera olika tecken bildar man ord. För att beskriva tecknens uttal finns ett system som kallas pinyin, där ”översätts” tecknen till samma alfabet som vi använder.  Exempelvis blir 爸爸 till ”ba ba” (betyder pappa), en mening kan omvandlas från 我喜欢我爸爸till ”wo xi huan wo ba ba” (jag gillar min pappa). Nu undrar du kanske varför man måste använda tecken om det går att skriva kinesiska med vanliga bokstäver. Det beror på att kinesiska är ett ett tonalt språk, samma stavelse med olika betoningar har (helt) olika betydelser. Varje stavelse har fyra olika sätt att uttalas.

Exempel:

妈, mā = mamma
麻, má = hampa
马, mǎ = häst
骂, mà = att skälla (på någon)

Detta kanske inte låter allt för farligt, men det största problemet är att det finns mängder av ord som uttalas precis likadant (samma stavelse och ton), men som har helt olika betydelse.  Till exempel sökte jag på min mobila ordbok för ord som uttalas ”shi”, och kom snabbt upp i 70+ olika betydelser (som måste samsas om fyra uttal).

Exempel:

是- shì  = att vara

事 – shì = affär/fråga

世 – shì = epok

市 – shì = stad

视 – shì = att titta på/inspektera

Dessa exempels uttal är precis likadant (inte som tomten och tomten alltså), och om du tänker att det finns gott om sådana här exempel inser du snart att tecknen därför mer eller mindre är nödvändiga för att kunna skriva, i alla fall när man skriver i mer formella sammanhang och använder ord som inte är så vanliga. När man pratar är samtidigt sällan som det blir missförstånd på grund av ord som uttalas lika, kanske beroende på att man oftast kan förstå utifrån sammanhanget.

Med så många tecken, hur kan kineserna skriva på datorn och mobilen? De använder pinyin, det latinska alfabetet för att skriva uttalet för tecknet, och sedan får de välja mellan de tecken som finns för just det uttalet. Kinesernas tangentbord ser alltså exakt likadana ut som våra. Ungefär så här ser det ut när man jag skriver kinesiska, först skriver jag in uttalet, och sedan väljer jag tecken med hjälp av siffrorna.

Visst går det att lära sig kinesiska utan att lära sig tecknen (mindre barn kan inte skriva eller läsa, men däremot prata flytande kinesiska), men det känns ganska onödigt. Detta innebär enligt mig den största utmaningen med att lära sig kinesiska, nämligen att lära sig tecknen. För att kunna läsa något vettigt på kinesiska krävs att du har ett ordförråd på åtminstone 3000+ ord (kanske 1700~ tecken). Vill du ha lite flyt dessutom så krävs det nog mer än så. Jag vill inte avskräcka er allt för mycket från att lära sig kinesiska, men upp till den nivån är det helt ärligt ganska trist att pyssla med textdelen av kinesiskan. Det gäller bara att nöta sig igenom grunderna så snabbt som möjligt för att sedan kunna börja använda språket till något mer än att läsa dialoger i textboken och sagor för 6-åringar. Jag har precis börjat nosa på den gränsen där jag börjar kunna använda kinesiskan till att faktiskt läsa något vettigt, så jag börjar se ljuset i tunneln, även om jag fortfarande har massor kvar att lära mig. Hur lång tid och hur mycket energi det tar att plöja sig genom grunderna beror helt på vilka metoder du använder, och kring detta har jag många åsikter. Standard (de flesta andra utlänningar jag träffat som lär sig kinesiska) verkar tyvärr vara att folk inte har någon aning om hur man lär sig kinesiska, och som följd spenderar 1-2 år på kinesiskautbidningen här bara för att lära sig grunderna. Hur man lär sig kinesiska skulle jag visserligen kunna ägna en egen blogg åt, och ni som läser detta har antagligen inget intresse av att lära er kinesiska, så jag sparar resten av detaljerna till någon annan gång (är det någon som är intresserad är det bara att höra av sig dock!).

Det svåraste med kinesiskan för mig är alltså att lära sig tecknen, vilket också innebär att min vokabulär oftast är flaskhalsen i kommunikationen. Andra delar, så som grammatik och uttal, har inte varit några större problem, och inte något som jag behövt ”studera”. I början var det såklart svårt att göra sig förstådd då jag inte riktigt hade övat mig på att göra meningar innan, utan mest bara kunde massa ord. Men genom att bara prata så gott jag kan och experimentera mig fram med uttal och meningar så har det gått bättre och bättre. Trots att jag har långt kvar till korrekt uttal och meningsuppbyggnad är det sällan som uttalet och grammatiken hindrar mig från att bli förstådd numera, så det är roligt!

Att lära sig kinesiska är både upp och ner. Ibland känns det som att jag inte förstår någonting, och att det är helt omöjligt att nå någon vettig nivå med det här språket. Samtidigt kan jag ibland bli helt sprallig av att jag kan prata, och det känns som att språket bara flyter ur munnen som om jag gjort det här ända sedan födseln. Det är hur som helst väldigt roligt att prata, så jag gör det gärna och ofta nu när jag är här!

Snart kanske ni kan få lite bättre exempel på hur det egentligen går med kommunikationen….

Nu har jag under ett tag funderat på att byta från universitetet i Kina till en vanlig gymnasieklass. Jag tror att det skulle vara bättre av flera anledningar, och därför fick jag möjligheten att testa att gå i en vanlig skola i två dagar. Det var minst sagt en annorlunda upplevelse, och jag kände därför att jag måste berätta lite.

Skolan jag gick till var en helt vanlig gymnasieskola (eller ”gaozhong” ) med elever mellan 15 till 18 år. Jag hamnade i årskurs ett. Skolan börjar klockan 7.40 med en tjugo minuters (?) läsning. Kl 8.00 började något som liknade nationalsången dåna i högtalarna, och alla skolans 1300 elever måste marschera ut på skolans fotbollsplan och ställa upp sig i fina led. Till hurtig marschmusik och den kinesiska flaggan gör de sedan morgongymnastik i ungefär 10 minuter innan de marscherar in igen för att börja dagens lektioner. Vissa lärare (inte alla) började lektionen med att be alla eleverna ställa sig upp, buga och i kör hälsa läraren med ”laoshi hao” (ungefär ”god dag läraren”). Första lektionen var fysik, och läraren (som talade som om det vore 300 pers i klassrummet istället för 30) började lektionen med att skälla ut klassen för att de hade gjort läxorna dåligt. När han sedan lämnade tillbaka läxorna läste han högt upp de 10 bästa i klassen, och varje elev fick var och en resa sig upp och gå fram till katedern för att hämta sitt läxblad. Detta verkade gälla för alla lärare, och ibland applåderades det när någon hade fått riktigt bra poäng. Lektionen bestod sedan av att läraren skrev upp problem på tavlan och lät sedan eleverna lösa dem. När han tyckte att det gick för långsamt berättade han gärna för klassen ”Ni är alldeleds för dåliga, er parallellklass löste detta på ett kick, kom igen nu, tänk lite!!!!!” När någon tillslut kom på något svar fick de antingen ställa sig upp och svara (eleverna måste alltid ställa sig upp när de ska svara på frågor) eller traska fram till tavlan och skriva ner svaret. Det var faktiskt bara fysiklektionen som eleverna fick göra lite mer själva, resten av lektionerna var det enbart läraren som pratade och eleverna som lyssnade. Efter varje lektion gav läraren läxor, och läxorna verkade nästan alltid vara till nästa lektion (oftast dagen därpå). Förutom engelska, fysiken och samhällskunskapen var det i princip helt kört för mig att förstå. Fysiken gick att förstå någorlunda eftersom att de också använder SI-enheter (dock uttalades det mesta ganska muppat, x uttalas inte ”äks”, utan ”ägg-ks” på kinesiska). Samhällskunskapen gick också helt okej eftersom att sakerna var lite mer vardagliga och därmed inte behövde så avancerat ordförråd. Engelskan hade jag förväntat mig att den skulle gå som en dans (då min engelska var mycket bättre än mina klasskamraters), men den var mycket krångligare än väntat. Läraren pratade kanske 95% av lektionen kinesiska, och den lilla engelska som hon pratade var när hon läste enstaka ord eller meningar. Eleverna verkade inte behöva säga mycket, läraren stod bara och lärde ut gramatikregler och raddade upp exempel efter exempel. Då och då var någon tvungen att ställa sig upp och försöka få ur sig en korrekt mening för att visa att de förstått vad läraren nyss sagt. Oftast gick det inte något vidare, och det var sällan som någon ställde sig upp frivilligt. Trots att jag redan kunde allt lyckades inte jag heller förstå vad det var för regler som läraren försökte lära ut, så inte undra på varför det bara blir korvmoj när kineserna försöker prata engelska. Jag ska inte bli allt för vild med mina slutsatser efter bara två dagar, men det kan ju ha något med metoden att göra när de trots att de lägger ner så mycket tid och energi på att studera, ändå inte verkar lära sig något vidare.

Mitt på dagen har de ungefär två timmars lunchrast. Denna skolan verkade inte ha någon matsal, utan eleverna fick små köpa små matlådor som de satt och åt vid bänken. Efter det gick de flesta och sov i någon timme. Ja, i princip varje elev har egen säng då de bor på skolan under veckodagarna. I och med att de har kvällslektioner, samt extrema mängder läxor, har de helt enkelt inte tid att gå hem på kvällen. Skolan är dessutom låst under större delen av dagen, det är bara under en period på morgonen, mitt på dagen och sedan på kvällen som dörrarna är öppna, annars är det stängt och står vakter som vaktar porten. Jag fick hålla en presentation för dem på engelska om Sverige, och de största ”wow!”-et kom därav när jag visade bild på Globala och berättade om vilka tider vi går i skolan, samt att skolmaten är gratis. Jag behövde dock inte gå på kvällslektionerna, så jag kunde gå hem vid kl 17 ungefär.

De flesta av eleverna I klassen var oerhört nyfikna och ville gärna prata med mig och ställa frågor. Jag tror också att jag lade till minst halva klassen på Kina-facebook, där var det många som inte vågade gå fram till mig och prata som ställde frågor. Många tog bilder (dock oftast ur skumma vinklar utan att fråga), och en del verkade visa sitt gillande genom att ge mig olika sorters mat (korv, fruktröra, sojamjölk, kakor, sjögräs, mm.). När jag var ute på skolgården och spelade badminton samlades en stor grupp människor runt mig och bara stirrade och fotade. Det var ungefär som om det hade landat ett UFO på skolgården. Men visst, när det kommer en lång blond kille i vanliga kläder till en skola där varenda en bär blå pyjamas, har gul hy (ja, kineserna säger faktiskt själva att de har gult skinn), svart hår och är ganska kort, är det klart att det är lite spännande. Efter andra dagen var det en 7-8 stycken elever som ville följa mig på vägen hem, och två av dem frågade om jag hade flickvän och om jag ville bli tillsammans med dem. Jag kunde ju inte låta bli att bli lite smickrad, men jag tackade vänligt men bestämt nej.

Trots att jag gärna skulle vilja gå tillbaka till skolan och få lära känna den kinesiska skolan och de kinesiska eleverna lite till, var jag ganska nöjd efter två dagar. Nu känner jag mig riktigt privilegierad att få vara född i Sverige, och att få gå på Globala Gymnasiet.

Förövrigt har jag hur mycket saker som helst att berätta om, så jag ska försöka skärpa mig lite och lägga upp lite fler inlägg nu!

Förra veckan var det nationaldag, vilket innebär att hela nationen är ledig en vecka. Bortsett från att det hängde kinesiska flaggor och banderoller överallt verkade det dock vara precis som vanligt, ungefär som nationaldagen i Sverige. Min mamma sa att nationaldagens främsta syfte var att ge folket ledigt så att de får tid att gå och handla och sätta sprätt på sina pengar. I familjen tog vi därför tillfället i akt att ge oss ut och resa lite. Tillsammans med min mammas systers familj åkte vi bil till Guangdongs (provinsen jag bor i) norra delar, för att hälsa på mammas systers mans föräldrar. Staden som de bodde i var relativt liten och kan med Kina-mått nog nästan kallas för större by.

Här kommer lite bilder från resan:

Middag ^

Rakt genom staden gick en fyrfilig aveny, trots att det knappt fanns några bilar.

Utanför muren till bostadsområdet där vi bodde.

Jag vet inte riktigt varför, men som jag har nämnt tidigare har maten på de svenska kinarestaurangerna oftast inte så mycket att göra med den mat som faktiskt äts i Kina. Vad jag kan minnas är maten på kinarestaurangerna oftast olika varianter av kyckling, ris och soja. Möjligtvis kan du få äta en pekinganka om de mot förmodan har glömt någon djupt ner i frysboxen. Visst är det för det mesta gott och så, men om man är nyfiken på vad kineserna själva kallar kinesisk mat kan jag nu säga att de svenska restaurangerna lämnar mycket övrigt att önska.

Trots att den vardagliga maten i början kändes oerhört exotisk och avancerad är den egentligen inte så komplicerad och svårtillagad, utan baseras bara på andra råvaror och kryddor än vad jag är van vid i Sverige. Potatis och pasta används mycket mer sparsamt här, och är istället ersatt av (95%) ris och (5%) nudlar (förhållandet mellan ris och nudlar varierar från plats till plats i Kina). Den enda potatis som jag äter här är skivad stekt potatis till frukost då och då. Till riset/nudlarna serveras istället för kikärtor och lax (eller vad ni nu äter) kött, kött, kött, tofu och kanske lite fisk. Kineserna fullkomligt älskar att äta kött, och det serveras därav mängder av kött överallt. Det är inte ovanligt att av fem olika rätter på bordet är tre olika varianter av kött (de andra två brukar vara kinesiskt kål eller kinesisk broccoli och ris). Det verkar inte finnas några direkta gränser, det har hänt flera gånger att jag blivit bjuden på olika sorters kakor eller bröd som sett goda och aptitliga ut på utsidan, men sedan upptäckt till min besvikelse att de var fyllda av fläsk eller något annat köttigt på insidan. Som tur är verkar de i alla fall ta vara bättre på köttet än vad vi gör i Sverige, de äter mer än bara filéerna helt enkelt. När de äter kyckling sitter de tålmodigt och jobbar sig genom varenda knöl och ätbart organ, ibland steker de fötterna och äter som snacks också. Även om det kanske inte är ”Wow, vilken smaksensation!” så vet de hur man tillagar sakerna, och det smakar därmed för det mesta bra. Till allt detta kött serveras oftast grönsaker och soppa. Grönsakerna består för det mesta av kinesisk kål eller kinesisk broccoli, ibland en stekt potatis eller olika varianter av gurka (alltså olika gurksorter) och bambu. Nästan alla grönsaker är stekta i olja. Till maten dricker man inte vatten, det är antingen te eller soppa som gäller. Soppan brukar vara en ganska trist oljig historia (i Sverige skulle vi kalla det buljong), som min familj trots det lägger mycket vikt vid. Min värdpappa är noga vid att vid varje måltid utbrista: Mmm, vad god soppan var idag! Som tur är gillar de också att dricka te, och det är ofta ganska gott. Dock bör nog översättningen av te från kinesiska till svenska bli tevatten, snarare än te. På restaurangerna blir man ofta serverad en stor kanna te som förutom att drickas även används till att diska tallrikarna innan man äter och att tvätta händerna. Varje måltid går till så att varje person har en skål ris och sedan gemensamma rätter som man plockar från (med sina egna ätpinnar, ja usch!). När man har ätit färdigt reser man sig från matbordet och berättar att man är riktigt mätt, sedan går man och lägger sig någonstans och smälter maten.  Desto högre ljudnivå desto bättre anser kineserna, och gör därmed så gott de kan för att prata, skratta, rapa och surpla så högt som möjligt medans de äter. På grund av detta kan kinesiska restauranger ibland påminna mer om fotbollsmatch än middagsbjudning enligt mig.

Egentligen går det inte riktigt att beskriva maten så mycket mer detaljerat än så här utan att jag bara börjar rabbla olika namn på kryddor, grönsaker och rätter som jag själv inte hade någon aning om att de fanns för några månader sedan. Jag har insett varför jag innan jag kom hit utan större framgång försökte lista ut vad de äter för något i Kina, det finns helt enkelt så många annorlunda smaker och råvaror här att det är jättesvårt att förklara för en svensk vad man äter, vi har inget att jämföra med. Exempelvis kan jag inte komma på något i det svenska köket som påminner om bittergurka förutom kaffesump, och det känns inte riktigt som något rättvist att jämföra denna spännande grönsak som jag numera äter varje vecka (ofta till frukost) med.

Vad jag däremot kan säga som är lättare att beskriva är att kinesisk mat inte är anpassad efter den livsstil som de flesta stadskineser har idag. Även om maten här i södra Kina inte verkar vara lika extrem som i Beijing är trenden fortfarande genomgående, så gott som varenda måltid är (med svenska mått mätt) dränkt i olja och salt. Kombinerat med de oerhörda mängder kött som de stoppar i sig är det knappast hälsosamt om man inte står på ett risfält 10 timmar om dagen, vilket det inte är så många som gör idag i Shenzhen eller Beijing. Trots att kineserna dessutom inte verkar hålla på med någon regelbunden fysisk aktivitet överhuvudtaget (ungefär 10% av kineserna pysslar med regelbunden motion) är de fortfarande överlag smala. Detta har förbryllat mig länge, och det var först för några dagar sedan som jag tror mig kan ha hittat svaret på gåtan. Tydligen har asiater högre andel kroppsfett i förhållande till BMI än vad resten av världen har, och därav kan de äta ganska mycket utan gå upp allt för mycket i vikt. Det verkar dock inte som att de undviker riskerna med att äta mycket och ohälsosamt, istället utvecklar de riskerna som övervikt medför vid lägre BMI istället, åtminstone diabetes i alla fall. Under den slanka ytan döljer sig alltså en mer eller mindre enorm hälsokris: Läs denna SvD-artikel!

Som tur är så verkar min familj vara ganska medvetna om detta och serverar för det mesta lite hälsosammare mat än vad jag ätit hos andra familjer och ute på restauranger. För att få en bild av vad maten är kommer här bilder på den mat som jag äter under ungefär en vecka:

Vanlig frukost (ovan)

Kineserna älskar 热闹 (re nao), desto mer desto bättre

Kinesiskt bordsskick

Nu har jag varit i Shenzhen i precis tre veckor, oj vad tiden går fort! Jag börjar vänja mig mer och mer vid det vardagliga livet här och allt vad det innebär. Egentligen har jag fullt upp med saker att göra hela tiden, så nu snor jag lite studietid för att skriva det här blogginlägget.

Shenzhen som stad är oerhört fascinerande. De första dagarna här gick jag i princip runt med öppen mun och bara gapade över stadens utseende. Shenzhen skiljer sig från i princip alla andra städer i Kina i och med att staden bara är lite drygt 30 år gammal. I början på 80-talet var Shenzhen en mindre fiskeby ute på landsbygden, men sedan området blev landets första ekonomiska frizon, ett område där landets ledare kunde experimentera med olika ekonomiska reformer, har staden exploderat. Idag bor här ungefär 13 miljoner invånare och stadslandskapet består nästan enbart av ungefär 30 våningar eller högre nybyggda hus. Till skillnad från Beijing så böljar stadslandskapet också av grönt, och förutom alla de välskötta parkerna och dekorationen längs gatorna finns här också ett antal berg mitt i staden med skog som ännu inte exploaterats (som jag också bor precis bredvid!). Tyvärr lämpar sig inte skogen här för orientering, det är typ regnskog som bitvis kräver machete för att ta sig genom, och så finns det gott om stora färgglada spindlar och andra typer man inte vill trampa på. I och med att Shenzhen ligger vid havet är klimatet här oerhört fuktigt, och kombinerat med temperaturer kring 30-33 på dagarna och 26-29 om nätterna gör det att du blir svettig/blöt av att bara gå ut och promenera. Det kanske låter lockande från Sverige, men jag har inte riktigt vant mig vid det än och anser nog fortfarande att 15 grader och långbyxor är snäppet behagligare.

Värdfamiljen som jag har hamnat hos har hittills varit toppen. Familjen består av en mamma som är 30-någonting, en pappa som är 40-någonting, en son som är 12, och nu även en svensk snubbe. Båda föräldrarna verkar ha ganska anonyma kontorsjobb och istället lägga sin energi på familjen och deras son. För mig är det bra, det innebär att de bemödar sig att laga ordentlig mat varje dag till varje måltid, de hjälper hela tiden sin son med läxor (och nu även mig), och de verkar gilla att bara generellt spendera tid tillsammans och hitta på saker utomhus. Sonen kan prata en del engelska men vågar däremot inte öppna munnen så mycket, och föräldrarnas engelska består av hello, goodbye och lite enstaka ord de plockat upp här och var. Detta är såklart perfekt för mig då så gott som all kommunikation hittills skett på kinesiska. Om det är något viktigt eller klurigt som jag gärna vill uttrycka har jag min STS-person här som är engelskalärare på universitetet som har agerat tolk. Hittills har han hjälpt mig att övertala familjen att skaffa wi-fi samt att besöka sjukhuset, resten har gått bra på kinesiska. I och med språkbarriären är det svårt att klura ut vilka det är som jag bor med helt nu i början, vi lär känna varandra mer och mer allt eftersom.

På dagarna, eller kl 8.30 till 12.00 närmare bestämt, har jag kinesiskalektioner på universitetet. Från början var det tänkt att jag skulle gå i en vanlig kinesisk klass, men människorna på STS (organisationen som jag åkt hit med) rekommenderade mig starkt att välja något annat istället då det inte är så givande att gå sista året på kinesiska gymnasiet utan att direkt kunna någon kinesiska. Dels skulle jag inte förstå någonting av lektionerna, sedan skulle mina klasskamrater inte ha tid att umgås heller då alla pluggar sönder inför gaokao, kinesernas högskoleprov. Därför går jag alltså istället på ett kinesiskaprogram på universitetet där jag endast lär mig kinesiska och dagarna. Av klasskamraterna är 9 av 10 ryssar eller ukrainare (de pratar ryska alltså), och åldern varierar mellan 13 till 40 år. Förutom någon enstaka pratar de alla riktigt dålig engelska, och för det mesta går det lättare att prata kinesiska än att prata engelska med dem! Hittills har jag bara varit där i en och en halv vecka, så jag är inte helt hundra på om det är bra eller inte än. Jag har börjat på nivå 3 av 5, vilket jag är ganska nöjd med då varje nivå motsvarar en termins heltidsstudier på universitetet. Det enda problemet jag har är att jag är totalt värdelös på att skriva för hand, om jag kan läsa 1500 tecken kan jag nog bara skriva ca 300-400. Detta medför att hittills har ungefär 80 % av den tiden jag ägnat åt att studera gått till att skriva tecken för hand, något som gör att jag nu håller på och överväger om det är värt att fortsätta lägga ner så mycket tid på. Grunderna har jag tänkt lära mig oavsett, men jag vet inte om jag vill lägga ner de tusentals timmar som krävs att nå en vettig nivå för att sedan skriva shoppinglistor och fylla i någon blankett då och då. Det går nämligen utmärkt att skriva på datorn och mobilen utan att kunna skriva för hand.

Hittills har jag haft många roliga möten med kineser, i början blev det ofta väldigt stelt då kineserna har en helt annan kultur när det gäller det här med vänner. Här är det inte allt för konstigt att börja prata med någon på bussen eller i skolan och efter fem minuters konversation (eller kanske mindre än så) föreslå att byta telefonnummer och bli vänner på Kina-facebook, och sen är man vänner. Jag frågade mina föräldrar om det bara var skumma personer som gjorde så här och om det berodde på att jag var utlänning (jag har bl.a. blivit inbjuden att komma hem till tre olika lärare som jag träffat på bussen att äta), men då tittade de bara konstigt på mig och sa att det var väl jättebra att du fått så många vänner! Det är lite kontrast från Sverige där det kan ta månader att bygga upp den tillit som krävs för att kunna kalla varandra vänner.

Idag blev inlägget ganska spretigt och så, men jag hoppas det duger!

Shenzhen 1981 (?)